Vi njuter av jullovet!
Ja här njuts det nästan för mycket av att bara vara lediga. Varken jag eller Harald pluggar ett dugg utan det blir efter nyår. Vi har kommit in i ett riktigt slappis beteende, där vi knappt kommer ur pyjamasen förrens vid 10-tiden. Frukost som annars här brukar serveras runt 7-snåret brukar inte intas förrens runt 9.30 nån gång nu.
Det är alldeles ljuvligt men måste nog snart ändras om. Den 8 januari drar skola igång igen och då gäller det att inte försova sig. Vi har en massa saker innan dess som måste lösas men varje dag så känns det som att; nä vi tar det imorgon istället. Varför göra saker idag som du kan göra imorgon istället?
Nä det går inte skjuta upp saker längre, vi måste fixa våra bilproblem. Vi måste bestämma vad vi ska göra med previan som var med i olyckan med Harald. Den är ju skrot, kommer inte gå att reparera men det kan ju gå att plocka reservdelar som klarat sig ur den och sälja dem. Sen så måste vi köra den till skroten. Det känns ju jävligt surt att köra bort 30 000 kr till skroten utan att fått nått för dem men vi är glada att det var en relativt billig bil vi köpt iallafall. Det känns jobbigt att behöva åka upp till Ekshärad för att fixa det med, tid är något vi inte gillar att slösa på trista saker. Jag är lite nervös för att se bilen med och se i vilket dåligt skick den är i och veta att det kunde gått så illa för Harald.
Sen så måste vi laga upp min isbil, den är superkall, så jag kan ta mig till skolan och vi måste även bestämma vad vi ska göra med vår andra previa som står på verkstan. Inte heller den är något att ha. Vi har hittat en annan bil av intresse som skulle passa oss jättebra. Kruxet är att den befinner sig i Örebro och då ska vi ta oss dit. Jag vill inte att Harald åker själv utan jag ska med men jag vill inte heller köra någon annans bil hem, vi lånar nog svärmors. Utan då vill jag att nån följer med mig och Harald. Jaja det ordnar sig nog imorgon. :-D
Julen har iallafall varit supermysig. Det var underbart att träffa våra familjer och äta gott och ha det mysigt. Barnen var hel nöjda med sina julklappar och har lekt en massa med dem. Vi var hemma hos oss och firade som vanligt, jätteskönt att vara hemma och barnen har alla sina leksaker. Vi körde knyt som vanligt, en massa god mat. Även om jag mest äter räkomelett och inte är så förtjust i julmat så var det många andra som gillade den. :-)
Juldagen tillbringades hemma hos svärmor där Haralds brorsa befann sig och även hans syster med familj. Kusinerna lekte en massa och vi käkade mat och tölade i timmar. Vi hade sån tur att vi blev hämtade av H´s systers gubbe i deras bil som är 9-sitsig. :-)
På annandagjul befann vi oss återigen hemma och då kom min mamma, mina 2 systrar, ena systerns gubbe och min lilla goa systerson. Mamma hade lagat mat och tagit med sig hit. Så snällt och så gott. Vi brukar annars alltid vara uppe i Forshaga hos mamma på annandagen men i år kunde vi ju inte ta oss dit.
Annars har det varit lite skridskoåkning, så glad att de spolat banan här borta hos oss, det har även hunnits med pulkaåkning. Ja det funkar bra än så länge att inte ha bil men sen blir det svårt när skolan börjar. Vi har haft snäll familj och har snälla vänner som kommer till oss istället. :-)
På nyår skulle vi ha varit iväg till våra vänner men snälla som de är så kommer de istället till oss. Jag är så tacksam men det känns som vi får krångla med alla.
Tänkte lägga in lite bilder från de senaste dagarna. :-)
Sötisen Cornelia på julafton.
Sötis Gabriel, de var tvungna att ställa upp på kort när de fått julklappar. :-D
Sen prins Martin, gosegubben min.
Amanda, sötissessan.
Sist men inte minst, gosefisen Anton, min kramis.
Lite bilder från skridskoåkningen.
Cornelia fick istället för att åka sitta och titta på i kärran och det var med skoj.
Nu blir det att kika lite på Heroes här innan det är dags att kojsa. Ska försöka pallra mig upp tidigt imorgon så jag hinner städa lite innan våra vänner kommer på lunch. Harald ska iväg på sjukgymnastik med för sin onda nacke och senare på eftermiddagen/kvällen ska vi se om det är öppet för svinisvaccination. Cornelia och Anton ska ha sin andra spruta nu.
Söv gött. *kram*
Det är alldeles ljuvligt men måste nog snart ändras om. Den 8 januari drar skola igång igen och då gäller det att inte försova sig. Vi har en massa saker innan dess som måste lösas men varje dag så känns det som att; nä vi tar det imorgon istället. Varför göra saker idag som du kan göra imorgon istället?
Nä det går inte skjuta upp saker längre, vi måste fixa våra bilproblem. Vi måste bestämma vad vi ska göra med previan som var med i olyckan med Harald. Den är ju skrot, kommer inte gå att reparera men det kan ju gå att plocka reservdelar som klarat sig ur den och sälja dem. Sen så måste vi köra den till skroten. Det känns ju jävligt surt att köra bort 30 000 kr till skroten utan att fått nått för dem men vi är glada att det var en relativt billig bil vi köpt iallafall. Det känns jobbigt att behöva åka upp till Ekshärad för att fixa det med, tid är något vi inte gillar att slösa på trista saker. Jag är lite nervös för att se bilen med och se i vilket dåligt skick den är i och veta att det kunde gått så illa för Harald.
Sen så måste vi laga upp min isbil, den är superkall, så jag kan ta mig till skolan och vi måste även bestämma vad vi ska göra med vår andra previa som står på verkstan. Inte heller den är något att ha. Vi har hittat en annan bil av intresse som skulle passa oss jättebra. Kruxet är att den befinner sig i Örebro och då ska vi ta oss dit. Jag vill inte att Harald åker själv utan jag ska med men jag vill inte heller köra någon annans bil hem, vi lånar nog svärmors. Utan då vill jag att nån följer med mig och Harald. Jaja det ordnar sig nog imorgon. :-D
Julen har iallafall varit supermysig. Det var underbart att träffa våra familjer och äta gott och ha det mysigt. Barnen var hel nöjda med sina julklappar och har lekt en massa med dem. Vi var hemma hos oss och firade som vanligt, jätteskönt att vara hemma och barnen har alla sina leksaker. Vi körde knyt som vanligt, en massa god mat. Även om jag mest äter räkomelett och inte är så förtjust i julmat så var det många andra som gillade den. :-)
Juldagen tillbringades hemma hos svärmor där Haralds brorsa befann sig och även hans syster med familj. Kusinerna lekte en massa och vi käkade mat och tölade i timmar. Vi hade sån tur att vi blev hämtade av H´s systers gubbe i deras bil som är 9-sitsig. :-)
På annandagjul befann vi oss återigen hemma och då kom min mamma, mina 2 systrar, ena systerns gubbe och min lilla goa systerson. Mamma hade lagat mat och tagit med sig hit. Så snällt och så gott. Vi brukar annars alltid vara uppe i Forshaga hos mamma på annandagen men i år kunde vi ju inte ta oss dit.
Annars har det varit lite skridskoåkning, så glad att de spolat banan här borta hos oss, det har även hunnits med pulkaåkning. Ja det funkar bra än så länge att inte ha bil men sen blir det svårt när skolan börjar. Vi har haft snäll familj och har snälla vänner som kommer till oss istället. :-)
På nyår skulle vi ha varit iväg till våra vänner men snälla som de är så kommer de istället till oss. Jag är så tacksam men det känns som vi får krångla med alla.
Tänkte lägga in lite bilder från de senaste dagarna. :-)
Sötisen Cornelia på julafton.
Sötis Gabriel, de var tvungna att ställa upp på kort när de fått julklappar. :-D
Sen prins Martin, gosegubben min.
Amanda, sötissessan.
Sist men inte minst, gosefisen Anton, min kramis.
Lite bilder från skridskoåkningen.
Cornelia fick istället för att åka sitta och titta på i kärran och det var med skoj.
Nu blir det att kika lite på Heroes här innan det är dags att kojsa. Ska försöka pallra mig upp tidigt imorgon så jag hinner städa lite innan våra vänner kommer på lunch. Harald ska iväg på sjukgymnastik med för sin onda nacke och senare på eftermiddagen/kvällen ska vi se om det är öppet för svinisvaccination. Cornelia och Anton ska ha sin andra spruta nu.
Söv gött. *kram*
Visst finns änglar!
Jag är helt övertygad nu om att skyddsänglar finns och att våran familj har en.
Den 21 december höll på att bli den absolut svartaste dagen i mitt liv och för ett par minuter trodde jag det värsta hade hänt. Vet idag inte hur många minuter som gick om det var 10 eller 20 minuter. Alldeles för länge iallafall var det som jag trodde att min älskade make kanske hade dött i en bilolycka.
Det var så hemskt, det var fruktansvärt och jag kommer aldrig glömma det samtalet vi hade. Det har för alltid etsats sig fast hos mig. Harald hade varit iväg till Bollnäs, ca 35 mil hemmifrån, för att köpa en ny bil till oss, då båda våra andra är trasiga. Denna bil var ett fynd annars hade han inte åkt så långt.
Jag var arg på honom för att han var tvungen att åka den dagen och mådde illa hela dagen för det. Men jag och barnen tog det lugnt, hade det mysigt och väntade på att Harald skulle komma hem till oss. Han och svärmor åkte runt halv 11 på dagen och jag räknade med att han skulle vara hemma runt halv 12 på natten. Jag vet att Harald åkte iväg för att han ville göra nått bra för sin familj då vi är (var) beroende av bil. Just nu känns det som detta med bil är skitsamma det viktigaste är att vi har varandra.
Iallafall så fick jag barnen i säng och skulle sen lägga mig själv en stund innan Harald kom hem. Vet inte vem av oss som ringde den andra, vissa saker är svarta för mig. Men vi pratas vid runt tio-tiden på måndagskvällen. Jag vet man ska absolut inte prata i telefon när man kör, det är så dumt och tro mig att varken jag eller Harald någonsin ska göra det igen. Nu var det inte pga detta samtal som allt hände. Men vi ville iallafall pratas vid och jag var glad att han snart var hemma för trots att jag var arg på honom för att han åkte så saknade jag honom.
Helt plötsligt så hör jag hur Harald skriker en svordom och jag hör hur han har panik och är rädd. Sen hör jag en massa tumult, ja det låter hemskt och jag förstår att det är en bilolycka jag hör. Min älskade make i en bilolycka. Jag hör iallafall tumultet och jag vara skriker och vill att han ska säga något, klart han inte kan men man tänker inte helt logiskt. Sen blir allt helt tyst och jag vet inte vad som var värst, själva olyckan eller tystnaden efteråt. Sen så bryts samtalet. Mitt hjärta stannar känns det som. Den känslan som infann sig då har jag aldrig upplevt förut och jag vill aldrig uppleva den igen. Jag tror det värsta då det jag hörde inte lät bra alls. Jag försöker ringa upp Haralds mobil igen men får inget svar. Jag får panik, total panik och bara skriker rakt ut, jag gråter och jag springer runt och vet varken ut eller in. Jag ringer Haralds mobil igen och kommer till hans röstbrevlåda. Att höra hans röst där gör att det brister totalt och jag bara gråter in ett meddelande om att jag älskar honom.
Sen springer jag upp till Amanda, i efterhand kanske jag inte borde ha väckt henne och sagt som jag gjort men jag tänkte inte klart och Amanda är min stöttepelare, hon är helt underbar och många är de gånger hon tröstat mig när jag varit deppig. Jag älskar henne och jag kommer finnas där för henne när helst hon behöver mig.
Jag skriker nått i stil med att pappa har råkat ut för en olycka och jag tror han är död eller om jag sa att jag är rädd för att han är död. Jag bara gråter och gråter och jag ser hur Amanda blir så ledsen men ändå försöker hon vara stark för min skull och säger att det nog har gått bra. Tack älskade Amanda. Jag försöker ringa Haralds mobil igen men inget svar och nu tror jag ju såklart att det är kört. Han är borta för alltid och det är en sån stor sorg som lägger sig i mitt bröst och jag känner mig samtidigt så tom som hela livet själv är borta. Jag ser hans ansikte framför mig och jag känner min kärlek till honom och hur stor den är och att jag skulle göra vad som helst för att han skulle komma hem. Jag ringer till min mamma och bara skriker och gråter om vartannat. Mamma förstår inte ett ord så Amanda tar över och berättar vad som hänt, jag bara fortsätter att gråta och frågar mamma vad jag ska göra, jag kan ju inte stanna här, jag måste upp till Harald, jag måste se honom och jag orkar inte mer. Jag klappar ihop helt så mamma sätter sig i bilen och börjar köra hit till mig för att vara ett stöd för mig. Efter att ha pratat med mamma så ringer Harald från sin mobil och jag hör inte mycket men jag hör att han lever. Det bryts igen och jag försöker ringa, samtidigt så ringer han till mig och det bara tutar upptaget. Alltså vilket kaos.
Jag får tag på honom igen och det jag hör är att han är skadad. Hjärtat stannar för andra gången. Nu var det inte så utan han sa att mobilen var skadad. Det bryts igen.
Sen till sist så ringer han från sin mammas mobil och kan berätta vad som hänt och lugna mig. Han är inte död och det är det absolut enda som räknas, allt annat är oviktigt för mig.
Han berättar att det varit så otroligt halt på vägen att bilen fått sladd i en kurva och att han inte kunde parera den. Han körde ner i diket och bilen volta runt. Det var detta jag hörde i telefonen. Bilen är skrot, går inte att fixa till alls. Taket är nedtryckt där han satt, framruta och bakruta är trasiga, den är tillknycklad i bakänden och trasig på ett antal ställen till. Men det spelar mig ingen roll alls hur det gick med bilen för Harald lever och han får vara kvar hos mig. Han hade verkligen änglavakt, det finns ingen annan förklaring. Han klarade sig helskinnad förutom ett pytte sår och att han har ont i nacken. Jag hoppas att det inte blir whiplasch (eller hur det nu stavas) av det utan att han blir bättre och bättre. Någon från ambulansen sa det att oftast så går inte sånna här olyckor så bra utan det slutar illa. Väntan innan han kom hem kändes evighetslång. Olyckan hände strax efter 22-tiden och min älskade var hemma runt halv 2. Mitt hjärta bara bulta när han kom och jag kände en sån enorm lycka som jag inte känt på väldigt länge.
Min höst har varit skit och jag har mått piss men nu när jag tittar på Harald och får krama honom så känner jag mig bara lycklig. Han är här hos mig och han är mitt livs kärlek, han är den underbaraste som finns och jag är så tacksam för att jag får tillbringa mina dagar med honom.
Jag är så tacksam mot min svärmor med som följde med Harald och köpte bilen och som åkte efter honom hem. Hon fanns där för honom efter kraschen och hon körde hem honom till mig. Det måste ha varit fruktansvärt för henne att se sitt barn vara med om en sån vurpa. Se hur bilen är kraschad och inte veta om ens barn lever. Hon sa det sen att det var fruktansvärt. Hon berätta även att när hon gick ur sin bil så kände hon att vägen var som en isbana.
Harald mår som sagt efter omständigheterna bra, iallafall fysiskt. Däremot har psyket fått sig en törn och han återupplever olyckan om och om igen. Det måste varit så hemskt för honom och han har berättat att för några ögonblick så visste han inte om han skulle klara sig och han såg mig och barnen framför sig. Sen tänkte han att detta kommer att göra ont. Han mår idag även väldigt dåligt över bilen som det bara är att skrota och han förbannar sig själv. Visst bilen är skrot, visst vi har förlorat alla de pengarna men han lever och det andra får lösa sig på något sätt. Vi hittar en ny bil någon gång och vi fixar fram pengar på något sätt det ordnar sig. Jag helt övertygad om det. Bara han klarade sig så klarar han och jag av vad som helst som kommer i vår väg. Det är han och jag för alltid och jag ser fram emot ett liv med honom.
Jag går och kramar och pussar på honom hela tiden nu, det har varit två omtumlande dagar där man ena stunden varit helt lycklig och kramats för att i nästa stund återuppleva olyckan och känna hur ens hjärta snörps ihop. Jag har försökt sätta mig in i hans sits och försöka förstå den rädsla man måste känna när man råkar ut för en sån olycka och Harald har försökt sätta sig in i min sits och förstår hur hemskt det måste vara att befinna sig i andra änden av telefonen och höra olyckan och sen tro att ens älskade har dött.
Jag vill bara uppmana alla som läser detta att krama om era nära och kära en extra gång, livet hänger på en skör tråd och man vet aldrig när något kan hända. Jag vill aldrig någonsin mer skiljas åt när vi är arga på varandra. Livet är för kort för det. Jag har varit arg på Harald en del i höst men detta spelar absolut ingen roll längre för han är här hos mig och vi älskar varandra och har en framtid ihop.
Tack älskade Harald för att jag får vara din fru. Jag ser fram emot vårt liv tillsammans och jag ser fram emot att få fullfölja alla våra drömmar. Du är bästs så är det bara. *Puss och Kram* Jag älskar dig!
Den 21 december höll på att bli den absolut svartaste dagen i mitt liv och för ett par minuter trodde jag det värsta hade hänt. Vet idag inte hur många minuter som gick om det var 10 eller 20 minuter. Alldeles för länge iallafall var det som jag trodde att min älskade make kanske hade dött i en bilolycka.
Det var så hemskt, det var fruktansvärt och jag kommer aldrig glömma det samtalet vi hade. Det har för alltid etsats sig fast hos mig. Harald hade varit iväg till Bollnäs, ca 35 mil hemmifrån, för att köpa en ny bil till oss, då båda våra andra är trasiga. Denna bil var ett fynd annars hade han inte åkt så långt.
Jag var arg på honom för att han var tvungen att åka den dagen och mådde illa hela dagen för det. Men jag och barnen tog det lugnt, hade det mysigt och väntade på att Harald skulle komma hem till oss. Han och svärmor åkte runt halv 11 på dagen och jag räknade med att han skulle vara hemma runt halv 12 på natten. Jag vet att Harald åkte iväg för att han ville göra nått bra för sin familj då vi är (var) beroende av bil. Just nu känns det som detta med bil är skitsamma det viktigaste är att vi har varandra.
Iallafall så fick jag barnen i säng och skulle sen lägga mig själv en stund innan Harald kom hem. Vet inte vem av oss som ringde den andra, vissa saker är svarta för mig. Men vi pratas vid runt tio-tiden på måndagskvällen. Jag vet man ska absolut inte prata i telefon när man kör, det är så dumt och tro mig att varken jag eller Harald någonsin ska göra det igen. Nu var det inte pga detta samtal som allt hände. Men vi ville iallafall pratas vid och jag var glad att han snart var hemma för trots att jag var arg på honom för att han åkte så saknade jag honom.
Helt plötsligt så hör jag hur Harald skriker en svordom och jag hör hur han har panik och är rädd. Sen hör jag en massa tumult, ja det låter hemskt och jag förstår att det är en bilolycka jag hör. Min älskade make i en bilolycka. Jag hör iallafall tumultet och jag vara skriker och vill att han ska säga något, klart han inte kan men man tänker inte helt logiskt. Sen blir allt helt tyst och jag vet inte vad som var värst, själva olyckan eller tystnaden efteråt. Sen så bryts samtalet. Mitt hjärta stannar känns det som. Den känslan som infann sig då har jag aldrig upplevt förut och jag vill aldrig uppleva den igen. Jag tror det värsta då det jag hörde inte lät bra alls. Jag försöker ringa upp Haralds mobil igen men får inget svar. Jag får panik, total panik och bara skriker rakt ut, jag gråter och jag springer runt och vet varken ut eller in. Jag ringer Haralds mobil igen och kommer till hans röstbrevlåda. Att höra hans röst där gör att det brister totalt och jag bara gråter in ett meddelande om att jag älskar honom.
Sen springer jag upp till Amanda, i efterhand kanske jag inte borde ha väckt henne och sagt som jag gjort men jag tänkte inte klart och Amanda är min stöttepelare, hon är helt underbar och många är de gånger hon tröstat mig när jag varit deppig. Jag älskar henne och jag kommer finnas där för henne när helst hon behöver mig.
Jag skriker nått i stil med att pappa har råkat ut för en olycka och jag tror han är död eller om jag sa att jag är rädd för att han är död. Jag bara gråter och gråter och jag ser hur Amanda blir så ledsen men ändå försöker hon vara stark för min skull och säger att det nog har gått bra. Tack älskade Amanda. Jag försöker ringa Haralds mobil igen men inget svar och nu tror jag ju såklart att det är kört. Han är borta för alltid och det är en sån stor sorg som lägger sig i mitt bröst och jag känner mig samtidigt så tom som hela livet själv är borta. Jag ser hans ansikte framför mig och jag känner min kärlek till honom och hur stor den är och att jag skulle göra vad som helst för att han skulle komma hem. Jag ringer till min mamma och bara skriker och gråter om vartannat. Mamma förstår inte ett ord så Amanda tar över och berättar vad som hänt, jag bara fortsätter att gråta och frågar mamma vad jag ska göra, jag kan ju inte stanna här, jag måste upp till Harald, jag måste se honom och jag orkar inte mer. Jag klappar ihop helt så mamma sätter sig i bilen och börjar köra hit till mig för att vara ett stöd för mig. Efter att ha pratat med mamma så ringer Harald från sin mobil och jag hör inte mycket men jag hör att han lever. Det bryts igen och jag försöker ringa, samtidigt så ringer han till mig och det bara tutar upptaget. Alltså vilket kaos.
Jag får tag på honom igen och det jag hör är att han är skadad. Hjärtat stannar för andra gången. Nu var det inte så utan han sa att mobilen var skadad. Det bryts igen.
Sen till sist så ringer han från sin mammas mobil och kan berätta vad som hänt och lugna mig. Han är inte död och det är det absolut enda som räknas, allt annat är oviktigt för mig.
Han berättar att det varit så otroligt halt på vägen att bilen fått sladd i en kurva och att han inte kunde parera den. Han körde ner i diket och bilen volta runt. Det var detta jag hörde i telefonen. Bilen är skrot, går inte att fixa till alls. Taket är nedtryckt där han satt, framruta och bakruta är trasiga, den är tillknycklad i bakänden och trasig på ett antal ställen till. Men det spelar mig ingen roll alls hur det gick med bilen för Harald lever och han får vara kvar hos mig. Han hade verkligen änglavakt, det finns ingen annan förklaring. Han klarade sig helskinnad förutom ett pytte sår och att han har ont i nacken. Jag hoppas att det inte blir whiplasch (eller hur det nu stavas) av det utan att han blir bättre och bättre. Någon från ambulansen sa det att oftast så går inte sånna här olyckor så bra utan det slutar illa. Väntan innan han kom hem kändes evighetslång. Olyckan hände strax efter 22-tiden och min älskade var hemma runt halv 2. Mitt hjärta bara bulta när han kom och jag kände en sån enorm lycka som jag inte känt på väldigt länge.
Min höst har varit skit och jag har mått piss men nu när jag tittar på Harald och får krama honom så känner jag mig bara lycklig. Han är här hos mig och han är mitt livs kärlek, han är den underbaraste som finns och jag är så tacksam för att jag får tillbringa mina dagar med honom.
Jag är så tacksam mot min svärmor med som följde med Harald och köpte bilen och som åkte efter honom hem. Hon fanns där för honom efter kraschen och hon körde hem honom till mig. Det måste ha varit fruktansvärt för henne att se sitt barn vara med om en sån vurpa. Se hur bilen är kraschad och inte veta om ens barn lever. Hon sa det sen att det var fruktansvärt. Hon berätta även att när hon gick ur sin bil så kände hon att vägen var som en isbana.
Harald mår som sagt efter omständigheterna bra, iallafall fysiskt. Däremot har psyket fått sig en törn och han återupplever olyckan om och om igen. Det måste varit så hemskt för honom och han har berättat att för några ögonblick så visste han inte om han skulle klara sig och han såg mig och barnen framför sig. Sen tänkte han att detta kommer att göra ont. Han mår idag även väldigt dåligt över bilen som det bara är att skrota och han förbannar sig själv. Visst bilen är skrot, visst vi har förlorat alla de pengarna men han lever och det andra får lösa sig på något sätt. Vi hittar en ny bil någon gång och vi fixar fram pengar på något sätt det ordnar sig. Jag helt övertygad om det. Bara han klarade sig så klarar han och jag av vad som helst som kommer i vår väg. Det är han och jag för alltid och jag ser fram emot ett liv med honom.
Jag går och kramar och pussar på honom hela tiden nu, det har varit två omtumlande dagar där man ena stunden varit helt lycklig och kramats för att i nästa stund återuppleva olyckan och känna hur ens hjärta snörps ihop. Jag har försökt sätta mig in i hans sits och försöka förstå den rädsla man måste känna när man råkar ut för en sån olycka och Harald har försökt sätta sig in i min sits och förstår hur hemskt det måste vara att befinna sig i andra änden av telefonen och höra olyckan och sen tro att ens älskade har dött.
Jag vill bara uppmana alla som läser detta att krama om era nära och kära en extra gång, livet hänger på en skör tråd och man vet aldrig när något kan hända. Jag vill aldrig någonsin mer skiljas åt när vi är arga på varandra. Livet är för kort för det. Jag har varit arg på Harald en del i höst men detta spelar absolut ingen roll längre för han är här hos mig och vi älskar varandra och har en framtid ihop.
Tack älskade Harald för att jag får vara din fru. Jag ser fram emot vårt liv tillsammans och jag ser fram emot att få fullfölja alla våra drömmar. Du är bästs så är det bara. *Puss och Kram* Jag älskar dig!
Vi blir testade!
Ja det känns verkligen som en högre makt testar oss och vårt tålamod. Så mycket negativt som hänt på sista tiden gör att det emellanåt känns som man trevar omkring i ett mörker man inte riktigt vet hur man ska ta sig ur. Det är jobbigt bara. Men det löser sig, ja det gör ju det tillslut det gäller bara att få ens tankar att fokusera på att lösa problemen och ställa in sig på den rådande situation som gäller.
Vissa dagar och vissa tidpunkter på dagarna känns det bättre. Tack vare att jag fått gnälla av mig till syrran så lättade lite. Tack systeryster för att du finns där för mig. Puss och kram till dig.
Håll tummarna för oss att allt vänder nu och att vi går ett nytt härligt spännande år till mötes.
Harald behöver ett jobb. Han har sökt en hel del och har ett par stycken där de vill fundera lite mer, iallafall inte nej tack. Ett företag där det nästan verkar som att han kommer få jobb men det är segt att få veta hundra av chefen. Men efter deras lunch ihop så lät det ju som att bara det lugnar sig lite över jul och nyår så skulle det kanske bli tal om att Harald kunde börja. Gött!
Men för en person som mig som alltid vill se saker innan hon tror på dem så hade jag önskat att de kunde skriva kontrakt. Annars så kommer han nog studera nu i vår så det löser sig. Han har ju studerat nu under hösten och sökt en massa jobb.
Sen så har jag tyckt det varit lite kämpigt med skolan, har väl inte haft mitt hjärta där riktigt. Vet egentligen inte helt varför för jag trivdes enormt bra på min praktikplats och jag kan tänka mig jobba så men inte för alltid. Så därför vill jag försöka se till att jag får fler möjligheter till jobb i framtiden så i vår ska jag läsa ekonomi också. Går det inte att läsa så mycket så får jag ta mig en funderare. Men den dagen den sorgen. Det är lättare att studera nu iallafall när Cornelia går på förskolan. Innan det så var det väldigt svårt att få tid till att studera, jag är så glad att vara godkänd. Men nu blir annorlunda, nu när jag kan ägna mina dagar åt studierna.
Nästa sak som är helt pissigt är våra bilar. Vi har gått från två bilar i okej skick till två bilar som inte är värda att laga ens. Min ford är det körförbud på och den enda bil som rullar för tillfället. Den har ingen värme och man håller på att frysa halvt ihjäl när man åker. Vi måste ju ha den för att köra barnen till skolan och för veckohandlingen. Annars skulle den inte användas då man inte ska köra med den. Men den är inte på något sätt trafikfarlig utan det var co-halten som var för hög. Kan fixas enkelt eller så blir det superdyrt.
Previan vår stora bil, den enda vi får plats i står på verkstan och går ej att köra alls. Den blir också dyrare att laga än vad den är värd. Så jäkla träligt, nu inför julen med och Harald som inte har jobb. Det blir att köpa två nya bilar men det gäller att hitta de vi verkligen vill ha med till ett bra pris. Till mig är det inte så svårt för jag ska bara ha en bil som är en andra bil och mina krav är inte så höra. Den ska inte ha gått så långt och den ska ha servo annars kan jag inte köra den då mina leder inte fixar bilar utan.
Men vår stora bil är det mer krav på. Minst 7 säten, helst 8. Den får inte ha gått så långt, måste ha ac, helst passagerar dörrar på båda sidor, den vi har nu är det bara på ena sidan och det är lite bökigt ibland när alla ska in.
Jaja det ordnar sig, vi letar vidare.
Sen har vi ytterligare otur och har fått magsjukan här hemma. Faaaaan kan man säga. Vi har varit väldigt försiktiga tycker vi, inga besök i affärerna för barnen på sista tiden. Mest jag som skött det som inte får magsjukan. Sen så har vi hållit koll på barnens förskola att ingen spytt där för då hade inte barnen fått gå dit. Men tror ni inte att Martin lyckades hitta en bacill i tisdags när han och hans avdelning var över till andra sidan av huset och lussade för de barnen där. Där fanns det ett barn med magsjukan. Antingen hade det inte brutit ut eller så hade han/hon kommit tillbaka för tidigt eller... Ja illa som busen iallafall.
Natten till fredag så spydde Martin 3 gånger och man känner ju bara hur musten går ur en. Julen är i fara för vi är ju så många. Sist hade vi det över en vecka, runt förra nyår. Anton superdålig. På morgonen iallafall är Martin bra mycket piggare och får behålla allt.
Idag lördag har vi varit hemma och städat och haft det mysigt hela dagen. Ingen som spytt än. Men Martin hade väldigt ont i magen nu på kvällen men sa att det kändes inte som han skulle spy och han har inte gjort det heller. Kan vara trötthet för klockan blev rätt sent, ja de har precis kommit upp i sängen och klockan är snart 11.
Håll tummarna för att vi klarar oss, det känns som natten blir avgörande och dagen imorgon. Vi vill fira jul med våra familjer. Det skulle kännas så tungt att inte få fira jul med mina systrar och med min mamma. Och syrrans gubbe och sist men inte minst vill jag träffa min systerson, sötpotatisen. :-)
Barnen vill träffa sin älskade farbror med och han är så bäst med dem, han brukar leka med dem hela kvällen. Hjälper dem att bygga ihop saker, busar med dem, retas lite och är bara så gullig mot dem. Tack Erland för att du tar hand om barnen så bra, flytta hit till stan nu så vi får träffa dig oftare.
Sen kommer ju mer från Haralds sida med men jag och svärmor drar inte helt jämt för tillfället. Eller rättare sagt jag står inte ut med henne just nu då hon gjort endel saker som inte är okej. Jag gillar inte när någon behandlar mina barn orättvist och att vissa av dem inte räknas. Då blir jag sur som en lejonhona. Så morr på svärmor just nu. Annars är min svärmor väldigt trevlig att prata med och hon har många bra åsikter och mycket roligt att berätta. Men vissa saker har hon och jag väldigt olika åsikter om och det är väl så det ska vara kanske.
Nä nu ska här griljeras skinka, vår andra redan. Julskinkemackor är bland det godaste på julen. :-) Sen blir det Wallander här, lite sent kanske men så hade vi sovmorgon imorse och barnen kanske sover länge imorgon med.
Vi har ingen jättestress här för tillfället då vi är isolerade här hela dagen imorgon med. Spela spel och göra julgodis står på agendan och bara inte en massa av oss ligger och spyr så kan det nog bli mysigt trots magsjukan.
Ha det så bra vänner och en God Jul till er. *kram*
En bild på mitt stora hjärtegull. Vi testar vår kamera med lite olika inställningar. Anton har uppsatt i tofs så det är därför håret ser lite annorlunda ut. Han älskar att ha uppsatt hår. Han är så underbar Anton. 3 år är en underbar ålder om man ser förbi trotsen, han har så många kloka och roliga tankar. Vi skrattar så mycket han och jag och vi gosar så mycket. Han visar varje dag hur mycket han älskar mig och är inte sen att berätta det. Sötisen min.
Vissa dagar och vissa tidpunkter på dagarna känns det bättre. Tack vare att jag fått gnälla av mig till syrran så lättade lite. Tack systeryster för att du finns där för mig. Puss och kram till dig.
Håll tummarna för oss att allt vänder nu och att vi går ett nytt härligt spännande år till mötes.
Harald behöver ett jobb. Han har sökt en hel del och har ett par stycken där de vill fundera lite mer, iallafall inte nej tack. Ett företag där det nästan verkar som att han kommer få jobb men det är segt att få veta hundra av chefen. Men efter deras lunch ihop så lät det ju som att bara det lugnar sig lite över jul och nyår så skulle det kanske bli tal om att Harald kunde börja. Gött!
Men för en person som mig som alltid vill se saker innan hon tror på dem så hade jag önskat att de kunde skriva kontrakt. Annars så kommer han nog studera nu i vår så det löser sig. Han har ju studerat nu under hösten och sökt en massa jobb.
Sen så har jag tyckt det varit lite kämpigt med skolan, har väl inte haft mitt hjärta där riktigt. Vet egentligen inte helt varför för jag trivdes enormt bra på min praktikplats och jag kan tänka mig jobba så men inte för alltid. Så därför vill jag försöka se till att jag får fler möjligheter till jobb i framtiden så i vår ska jag läsa ekonomi också. Går det inte att läsa så mycket så får jag ta mig en funderare. Men den dagen den sorgen. Det är lättare att studera nu iallafall när Cornelia går på förskolan. Innan det så var det väldigt svårt att få tid till att studera, jag är så glad att vara godkänd. Men nu blir annorlunda, nu när jag kan ägna mina dagar åt studierna.
Nästa sak som är helt pissigt är våra bilar. Vi har gått från två bilar i okej skick till två bilar som inte är värda att laga ens. Min ford är det körförbud på och den enda bil som rullar för tillfället. Den har ingen värme och man håller på att frysa halvt ihjäl när man åker. Vi måste ju ha den för att köra barnen till skolan och för veckohandlingen. Annars skulle den inte användas då man inte ska köra med den. Men den är inte på något sätt trafikfarlig utan det var co-halten som var för hög. Kan fixas enkelt eller så blir det superdyrt.
Previan vår stora bil, den enda vi får plats i står på verkstan och går ej att köra alls. Den blir också dyrare att laga än vad den är värd. Så jäkla träligt, nu inför julen med och Harald som inte har jobb. Det blir att köpa två nya bilar men det gäller att hitta de vi verkligen vill ha med till ett bra pris. Till mig är det inte så svårt för jag ska bara ha en bil som är en andra bil och mina krav är inte så höra. Den ska inte ha gått så långt och den ska ha servo annars kan jag inte köra den då mina leder inte fixar bilar utan.
Men vår stora bil är det mer krav på. Minst 7 säten, helst 8. Den får inte ha gått så långt, måste ha ac, helst passagerar dörrar på båda sidor, den vi har nu är det bara på ena sidan och det är lite bökigt ibland när alla ska in.
Jaja det ordnar sig, vi letar vidare.
Sen har vi ytterligare otur och har fått magsjukan här hemma. Faaaaan kan man säga. Vi har varit väldigt försiktiga tycker vi, inga besök i affärerna för barnen på sista tiden. Mest jag som skött det som inte får magsjukan. Sen så har vi hållit koll på barnens förskola att ingen spytt där för då hade inte barnen fått gå dit. Men tror ni inte att Martin lyckades hitta en bacill i tisdags när han och hans avdelning var över till andra sidan av huset och lussade för de barnen där. Där fanns det ett barn med magsjukan. Antingen hade det inte brutit ut eller så hade han/hon kommit tillbaka för tidigt eller... Ja illa som busen iallafall.
Natten till fredag så spydde Martin 3 gånger och man känner ju bara hur musten går ur en. Julen är i fara för vi är ju så många. Sist hade vi det över en vecka, runt förra nyår. Anton superdålig. På morgonen iallafall är Martin bra mycket piggare och får behålla allt.
Idag lördag har vi varit hemma och städat och haft det mysigt hela dagen. Ingen som spytt än. Men Martin hade väldigt ont i magen nu på kvällen men sa att det kändes inte som han skulle spy och han har inte gjort det heller. Kan vara trötthet för klockan blev rätt sent, ja de har precis kommit upp i sängen och klockan är snart 11.
Håll tummarna för att vi klarar oss, det känns som natten blir avgörande och dagen imorgon. Vi vill fira jul med våra familjer. Det skulle kännas så tungt att inte få fira jul med mina systrar och med min mamma. Och syrrans gubbe och sist men inte minst vill jag träffa min systerson, sötpotatisen. :-)
Barnen vill träffa sin älskade farbror med och han är så bäst med dem, han brukar leka med dem hela kvällen. Hjälper dem att bygga ihop saker, busar med dem, retas lite och är bara så gullig mot dem. Tack Erland för att du tar hand om barnen så bra, flytta hit till stan nu så vi får träffa dig oftare.
Sen kommer ju mer från Haralds sida med men jag och svärmor drar inte helt jämt för tillfället. Eller rättare sagt jag står inte ut med henne just nu då hon gjort endel saker som inte är okej. Jag gillar inte när någon behandlar mina barn orättvist och att vissa av dem inte räknas. Då blir jag sur som en lejonhona. Så morr på svärmor just nu. Annars är min svärmor väldigt trevlig att prata med och hon har många bra åsikter och mycket roligt att berätta. Men vissa saker har hon och jag väldigt olika åsikter om och det är väl så det ska vara kanske.
Nä nu ska här griljeras skinka, vår andra redan. Julskinkemackor är bland det godaste på julen. :-) Sen blir det Wallander här, lite sent kanske men så hade vi sovmorgon imorse och barnen kanske sover länge imorgon med.
Vi har ingen jättestress här för tillfället då vi är isolerade här hela dagen imorgon med. Spela spel och göra julgodis står på agendan och bara inte en massa av oss ligger och spyr så kan det nog bli mysigt trots magsjukan.
Ha det så bra vänner och en God Jul till er. *kram*
En bild på mitt stora hjärtegull. Vi testar vår kamera med lite olika inställningar. Anton har uppsatt i tofs så det är därför håret ser lite annorlunda ut. Han älskar att ha uppsatt hår. Han är så underbar Anton. 3 år är en underbar ålder om man ser förbi trotsen, han har så många kloka och roliga tankar. Vi skrattar så mycket han och jag och vi gosar så mycket. Han visar varje dag hur mycket han älskar mig och är inte sen att berätta det. Sötisen min.
Cornelia 1 år!
Ja denna dag när man vaknade så var min minsta lilla gumma hela 1 år. 1 år sedan som jag fick träffa min goa, goa sessa. Det har varit ett fantastiskt år och det har varit en ära att få lära känna henne. Hon är precis som sina syskon helt underbara, ja iallafall den mesta av tiden. Hon har världens humör denna lilla tjej precis som sin mamma och som sina storebröder Anton och Gabriel. Ja för det kan blixtra till här hemma när vi är på dåligt humör. Vi är rätt lika på den fronten, vi blir jättearga ett kort ögonblick och sen så går det över. Harald, Amanda och Martin har lite mer jämt humör och blir inte arga på samma sätt, de har bättre tålamod än oss andra hetsiga troll. :-D
Cornelia har iallafall börjat gå mer för sig själv nu och hon är underbart söt när hon knallar fram, ostadig som en alldeles färsk liten kalv. Det stora antal gånger hon drattar på ändan är svåra att räkna men inte ger hon upp inte, utan hon fortsätter sitt knatande och snart så kommer hon nog springa här omkring i huset.
Det var länge sedan jag var inne på bloggen, ja det var verkligen superduper länge sedan. Visste ett tag inte om jag ens skulle ha kvar den men tror nog att jag kommer ha det, iallafall som det känns nu. Jag vill ju utveckla den, låta den växa. Det är ju skoj att skriva, ja jag älskar att skriva och skrev ju dagböcker som barn.
Men ibland har jag känt mig hämmad i mitt skrivande, vad kan man skriva? Ens innersta känslor känns ibland som svåra att yppa i offentligheten. Jag har inte mått så bra på sista tiden, inget fel fysiskt förutom den j...a ledsjukdomen som är i sitt esse nu med att göra ont dygnet runt. Nä det är mitt kära huvud som mått dåligt. Det har varit alldeles för mycket ett tag och är fortfarande för mycket för att jag helt ska orka. Varje dag går i 180 och jag hinner långt ifrån med allt som jag vill hinna, allt som jag känner är viktigt att jag hinner med. Mitt minne är fortfarande helt kasst och jag måste skriva listor för att inte glömma. Är trött hela dagarna och orkeslös men man hinner ju inte vila något så det går bara runt runt. Jag tror mycket har med detta evighetslånga mörker, det känns som om mörkret äter sig in på en. Jag har svårt för att det är så här grått jämt, mitt humör blir tyvärr likadant men det kommer ordna sig. Bara det börjar gå mot ljusare tider igen. :-)
Veckorna har inte bara varit fyllda med en massa arbete utan vi har även haft mycket skoj. Träffat våra goa vänner och varit till Göteborg. Vandrat omkring inne på naturhistoriska museumet. Innan vi åkte dit så sa jag till min vän att jag hade haft en vision om hur våra 8 barn skulle springa åt varsitt håll där inne på museumet, de skulle springa som en flock vilda elefanter. Bilden var klar i mitt huvud. Tack och lov blev det inte så utan alla 8 barnen skötte sig superbra.
Gabriel och fisken var rätt lika. :-D
Sötis Anton som var nyfiken på allting men ständigt hade bråttom till nästa ställe.
Martin blev lite trött där en sväng men piggnade till när vi gick ut i friska luften.
Min största gosessa som är en underbar tjej som alltid ställer upp för en. Tack älskade vän. '*kram*
Efter naturhistoriska begav vi oss av mot Liseberg och julmarknaden där. Detta hade jag verkligen sett fram emot. Skulle varit iväg förra året men då var man ju rätt höggravid först och sen nyförlöst. Men nu gick allt bra. Fick även träffa min goa vän Sofia därbort och det var härligt att se henne igen. Hon är en helt underbar person och jag saknar att ha henne i min närhet.
På Liseberg hann barnen även skriva lite önskelistor till Tomten som han fick. Spännande för dem att träffa honom och få överräcka önskelistan själva.
Nä nu är det dags att försöka greja lite, det sista rycket inför morgondagen. Ha det så bra. *kram*
Cornelia har iallafall börjat gå mer för sig själv nu och hon är underbart söt när hon knallar fram, ostadig som en alldeles färsk liten kalv. Det stora antal gånger hon drattar på ändan är svåra att räkna men inte ger hon upp inte, utan hon fortsätter sitt knatande och snart så kommer hon nog springa här omkring i huset.
Det var länge sedan jag var inne på bloggen, ja det var verkligen superduper länge sedan. Visste ett tag inte om jag ens skulle ha kvar den men tror nog att jag kommer ha det, iallafall som det känns nu. Jag vill ju utveckla den, låta den växa. Det är ju skoj att skriva, ja jag älskar att skriva och skrev ju dagböcker som barn.
Men ibland har jag känt mig hämmad i mitt skrivande, vad kan man skriva? Ens innersta känslor känns ibland som svåra att yppa i offentligheten. Jag har inte mått så bra på sista tiden, inget fel fysiskt förutom den j...a ledsjukdomen som är i sitt esse nu med att göra ont dygnet runt. Nä det är mitt kära huvud som mått dåligt. Det har varit alldeles för mycket ett tag och är fortfarande för mycket för att jag helt ska orka. Varje dag går i 180 och jag hinner långt ifrån med allt som jag vill hinna, allt som jag känner är viktigt att jag hinner med. Mitt minne är fortfarande helt kasst och jag måste skriva listor för att inte glömma. Är trött hela dagarna och orkeslös men man hinner ju inte vila något så det går bara runt runt. Jag tror mycket har med detta evighetslånga mörker, det känns som om mörkret äter sig in på en. Jag har svårt för att det är så här grått jämt, mitt humör blir tyvärr likadant men det kommer ordna sig. Bara det börjar gå mot ljusare tider igen. :-)
Veckorna har inte bara varit fyllda med en massa arbete utan vi har även haft mycket skoj. Träffat våra goa vänner och varit till Göteborg. Vandrat omkring inne på naturhistoriska museumet. Innan vi åkte dit så sa jag till min vän att jag hade haft en vision om hur våra 8 barn skulle springa åt varsitt håll där inne på museumet, de skulle springa som en flock vilda elefanter. Bilden var klar i mitt huvud. Tack och lov blev det inte så utan alla 8 barnen skötte sig superbra.
Gabriel och fisken var rätt lika. :-D
Sötis Anton som var nyfiken på allting men ständigt hade bråttom till nästa ställe.
Martin blev lite trött där en sväng men piggnade till när vi gick ut i friska luften.
Min största gosessa som är en underbar tjej som alltid ställer upp för en. Tack älskade vän. '*kram*
Efter naturhistoriska begav vi oss av mot Liseberg och julmarknaden där. Detta hade jag verkligen sett fram emot. Skulle varit iväg förra året men då var man ju rätt höggravid först och sen nyförlöst. Men nu gick allt bra. Fick även träffa min goa vän Sofia därbort och det var härligt att se henne igen. Hon är en helt underbar person och jag saknar att ha henne i min närhet.
På Liseberg hann barnen även skriva lite önskelistor till Tomten som han fick. Spännande för dem att träffa honom och få överräcka önskelistan själva.
Nä nu är det dags att försöka greja lite, det sista rycket inför morgondagen. Ha det så bra. *kram*
