imraskrypin

Jag är helt övertygad nu om att skyddsänglar finns och att våran familj har en.

Den 21 december höll på att bli den absolut svartaste dagen i mitt liv och för ett par minuter trodde jag det värsta hade hänt. Vet idag inte hur många minuter som gick om det var 10 eller 20 minuter. Alldeles för länge iallafall var det som jag trodde att min älskade make kanske hade dött i en bilolycka.

Det var så hemskt, det var fruktansvärt och jag kommer aldrig glömma det samtalet vi hade. Det har för alltid etsats sig fast hos mig. Harald hade varit iväg till Bollnäs, ca 35 mil hemmifrån, för att köpa en ny bil till oss, då båda våra andra är trasiga. Denna bil var ett fynd annars hade han inte åkt så långt.
Jag var arg på honom för att han var tvungen att åka den dagen och mådde illa hela dagen för det. Men jag och barnen tog det lugnt, hade det mysigt och väntade på att Harald skulle komma hem till oss. Han och svärmor åkte runt halv 11 på dagen och jag räknade med att han skulle vara hemma runt halv 12 på natten. Jag vet att Harald åkte iväg för att han ville göra nått bra för sin familj då vi är (var) beroende av bil. Just nu känns det som detta med bil är skitsamma det viktigaste är att vi har varandra.

Iallafall så fick jag barnen i säng och skulle sen lägga mig själv en stund innan Harald kom hem. Vet inte vem av oss som ringde den andra, vissa saker är svarta för mig. Men vi pratas vid runt tio-tiden på måndagskvällen. Jag vet man ska absolut inte prata i telefon när man kör, det är så dumt och tro mig att varken jag eller Harald någonsin ska göra det igen. Nu var det inte pga detta samtal som allt hände. Men vi ville iallafall pratas vid och jag var glad att han snart var hemma för trots att jag var arg på honom för att han åkte så saknade jag honom.

Helt plötsligt så hör jag hur Harald skriker en svordom och jag hör hur han har panik och är rädd. Sen hör jag en massa tumult, ja det låter hemskt och jag förstår att det är en bilolycka jag hör. Min älskade make i en bilolycka. Jag hör iallafall tumultet och jag vara skriker och vill att han ska säga något, klart han inte kan men man tänker inte helt logiskt. Sen blir allt helt tyst och jag vet inte vad som var värst, själva olyckan eller tystnaden efteråt. Sen så bryts samtalet. Mitt hjärta stannar känns det som. Den känslan som infann sig då har jag aldrig upplevt förut och jag vill aldrig uppleva den igen. Jag tror det värsta då det jag hörde inte lät bra alls. Jag försöker ringa upp Haralds mobil igen men får inget svar. Jag får panik, total panik och bara skriker rakt ut, jag gråter och jag springer runt och vet varken ut eller in. Jag ringer Haralds mobil igen och kommer till hans röstbrevlåda. Att höra hans röst där gör att det brister totalt och jag bara gråter in ett meddelande om att jag älskar honom.
Sen springer jag upp till Amanda, i efterhand kanske jag inte borde ha väckt henne och sagt som jag gjort men jag tänkte inte klart och Amanda är min stöttepelare, hon är helt underbar och många är de gånger hon tröstat mig när jag varit deppig. Jag älskar henne och jag kommer finnas där för henne när helst hon behöver mig.

Jag skriker nått i stil med att pappa har råkat ut för en olycka och jag tror han är död eller om jag sa att jag är rädd för att han är död. Jag bara gråter och gråter och jag ser hur Amanda blir så ledsen men ändå försöker hon vara stark för min skull och säger att det nog har gått bra. Tack älskade Amanda. Jag försöker ringa Haralds mobil igen men inget svar och nu tror jag ju såklart att det är kört. Han är borta för alltid och det är en sån stor sorg som lägger sig i mitt bröst och jag känner mig samtidigt så tom som hela livet själv är borta. Jag ser hans ansikte framför mig och jag känner min kärlek till honom och hur stor den är och att jag skulle göra vad som helst för att han skulle komma hem. Jag ringer till min mamma och bara skriker och gråter om vartannat. Mamma förstår inte ett ord så Amanda tar över och berättar vad som hänt, jag bara fortsätter att gråta och frågar mamma vad jag ska göra, jag kan ju inte stanna här, jag måste upp till Harald, jag måste se honom och jag orkar inte mer. Jag klappar ihop helt så mamma sätter sig i bilen och börjar köra hit till mig för att vara ett stöd för mig. Efter att ha pratat med mamma så ringer Harald från sin mobil och jag hör inte mycket men jag hör att han lever. Det bryts igen och jag försöker ringa, samtidigt så ringer han till mig och det bara tutar upptaget. Alltså vilket kaos.
Jag får tag på honom igen och det jag hör är att han är skadad. Hjärtat stannar för andra gången. Nu var det inte så utan han sa att mobilen var skadad. Det bryts igen.

Sen till sist så ringer han från sin mammas mobil och kan berätta vad som hänt och lugna mig. Han är inte död och det är det absolut enda som räknas, allt annat är oviktigt för mig.
Han berättar att det varit så otroligt halt på vägen att bilen fått sladd i en kurva och att han inte kunde parera den. Han körde ner i diket och bilen volta runt. Det var detta jag hörde i telefonen. Bilen är skrot, går inte att fixa till alls. Taket är nedtryckt där han satt, framruta och bakruta är trasiga, den är tillknycklad i bakänden och trasig på ett antal ställen till. Men det spelar mig ingen roll alls hur det gick med bilen för Harald lever och han får vara kvar hos mig. Han hade verkligen änglavakt, det finns ingen annan förklaring. Han klarade sig helskinnad förutom ett pytte sår och att han har ont i nacken. Jag hoppas att det inte blir whiplasch (eller hur det nu stavas) av det utan att han blir bättre och bättre. Någon från ambulansen sa det att oftast så går inte sånna här olyckor så bra utan det slutar illa. Väntan innan han kom hem kändes evighetslång. Olyckan hände strax efter 22-tiden och min älskade var hemma runt halv 2. Mitt hjärta bara bulta när han kom och jag kände en sån enorm lycka som jag inte känt på väldigt länge.
Min höst har varit skit och jag har mått piss men nu när jag tittar på Harald och får krama honom så känner jag mig bara lycklig. Han är här hos mig och han är mitt livs kärlek, han är den underbaraste som finns och jag är så tacksam för att jag får tillbringa mina dagar med honom.

Jag är så tacksam mot min svärmor med som följde med Harald och köpte bilen och som åkte efter honom hem. Hon fanns där för honom efter kraschen och hon körde hem honom till mig. Det måste ha varit fruktansvärt för henne att se sitt barn vara med om en sån vurpa. Se hur bilen är kraschad och inte veta om ens barn lever. Hon sa det sen att det var fruktansvärt. Hon berätta även att när hon gick ur sin bil så kände hon att vägen var som en isbana.

Harald mår som sagt efter omständigheterna bra, iallafall fysiskt. Däremot har psyket fått sig en törn och han återupplever olyckan om och om igen. Det måste varit så hemskt för honom och han har berättat att för några ögonblick så visste han inte om han skulle klara sig och han såg mig och barnen framför sig. Sen tänkte han att detta kommer att göra ont. Han mår idag även väldigt dåligt över bilen som det bara är att skrota och han förbannar sig själv. Visst bilen är skrot, visst vi har förlorat alla de pengarna men han lever och det andra får lösa sig på något sätt. Vi hittar en ny bil någon gång och vi fixar fram pengar på något sätt det ordnar sig. Jag helt övertygad om det. Bara han klarade sig så klarar han och jag av vad som helst som kommer i vår väg. Det är han och jag för alltid och jag ser fram emot ett liv med honom.

Jag går och kramar och pussar på honom hela tiden nu, det har varit två omtumlande dagar där man ena stunden varit helt lycklig och kramats för att i nästa stund återuppleva olyckan och känna hur ens hjärta snörps ihop. Jag har försökt sätta mig in i hans sits och försöka förstå den rädsla man måste känna när man råkar ut för en sån olycka och Harald har försökt sätta sig in i min sits och förstår hur hemskt det måste vara att befinna sig i andra änden av telefonen och höra olyckan och sen tro att ens älskade har dött.

Jag vill bara uppmana alla som läser detta att krama om era nära och kära en extra gång, livet hänger på en skör tråd och man vet aldrig när något kan hända. Jag vill aldrig någonsin mer skiljas åt när vi är arga på varandra. Livet är för kort för det. Jag har varit arg på Harald en del i höst men detta spelar absolut ingen roll längre för han är här hos mig och vi älskar varandra och har en framtid ihop.

Tack älskade Harald för att jag får vara din fru. Jag ser fram emot vårt liv tillsammans och jag ser fram emot att få fullfölja alla våra drömmar. Du är bästs så är det bara. *Puss och Kram* Jag älskar dig!